emwwe

Tjoho!

Detta är ett helt onödigt inlägg, om mej själv, men jag har tusen tankar i huvudet som jag bara ville skriva ner.
Så ja. Detta blir nog inte det intressantaste inlägget men, hahah.

Jag är iallafall en sån som inte tycker om mitt utseende. Som ibland tycker att jag kan se bra ut men alltid jämnför mig med alla andra. Tycker jag någon ser bättre ut än mig själv så blir jag rätt nere och depp. Jag tror det är väldigt vanligt nu för tiden, fast samtidigt hör jag nästan ingen som har detta problemet. Det handlar bara om att kunna aceptera sig själv och vara nöjd över sig själv.
Men hur ska man kunna aceptera sig själv om man nästan aldrig får höra något bra? Om man nästan alltid får höra att man gör fel, om man nästan aldrig får höra att man är söt, fin eller vacker? Om man tydligen gör fel, hur man än gör? Om man känner sig helt ensam, som att man är den enda människan på jorden? Hur ska man då kunna aceptera sig själv?

Jag är en sån som alltid ser ner på mig själv. En sån som tittar mig själv i spegeln och bara tänker "fyfan..", och sedan tittar bort. Som kämpar med att se bra ut varje morgon. Men det är inte för någon jag försöker göra mig fin. Det är för mig själv. För att jag ska må bra just den dagen. Morgondagens problem, som är samma varje dag, tar jag då.

Jag är en sån som känner mig utsött från allt. Känns som jag alltid är vid fel tillfälle vid fel tidpunkt. Det händer att jag inte känner så. Men för det mesta.
Jag lyckades bygga upp ett självförtroende. Men som tyvärr är nedtrampat nu. Jag tror inte på mig själv för fem öre. Jag tänker inte "det kommer jag klara av!" utan det är mer "ingen ide att jag ens försöker..".
Jag bara längtar till saker och tänker tillbaka på saker som varit. Jag tar morgondagen problem idag och tänker på och dom problemen som var för några månader sen, som redan är lösta och glömda av alla. Jag tar problem som inte ens uppstått ännu och försöker lösa dom nu.

Jag är en sån som folk har så lätt att trampa ner på utan att märka av något. Som försöker komma upp ur mörket utan framgång. Så fort jag lyckats komma upp ur hålet, finns det alltid någon där som sparkar ner mig igen. Jag vet att det inte är med avsikt.
Jag anklagar ingen. Jag får antagligen skylla mig själv att jag inte är starkare och står upp för mig själv. Men jag har försökt. Också utan framgång och har märkt att det är lungnare och lättare att stå i skuggan, att inte yttra sig. Då märks man inte av och då får man vara ifred.

Jag är en sån som ingen tror har känslor, men som i själva verket har hjärtat på utsidan.




Well, detta var som sagt bara mina tankar och ett helt onödigt inlägg. :) Men nu ska jag checka film så ha det gött people! Peace.